Came with one, left with two

De sista dagarna av min USA vistelse hade jag inte tid att skriva något inlägg, så skall därför försöka summera ihop hela vistelsen här. På onsdagen, som var min sista hela dag i NY, vandrade jag mest omkring, samt shoppade. Började morgonen med att fara ner till Greenwich Village. Stadsdelen lär vara lite av konstnärernas och de homosexuellas hemvistelse i NY, även om många varit tvungna att flytta bort därifrån till följ av stigande bostadspriser. Gick ner till Washington Square, som mer eller mindre omringas av byggnader tillhörande NY:s universitet. Fortsatte sedan ner genom Tribeca (Triangel below Canal Street, de älskar namn på stadsdelar som är en slags förkortning av var stadsdelen ligger) till Ground Zero och Century 21. Det sistnämnd är ett stort varuhus som säljer märkesvaror till avsevärt lägre priser än i respektive original affär. Första gången jag var där tyckte jag det bara var råddigt och det mesta såg sjabbigt ut, men då man mer eller mindre systematisk gick igenom det förändrades nog den bilden. Måste medge att jag fyndade en hel del saker, bl.a. en härlig knallröd sjal i kashmir och siden. Perfekt till en svart festklänning! Urspungspriset hade varit typ 250 dollar och nu kostade den 49 dollar... Nice! Som pricken på i:et var jag tvungen att köpa en ny väska för att få hem alla mina nya saker till Finland, därav rubriken. Jag kom med en resväska, och lämnade landet med två.

Det tål verkligen att sägas att NY nog på många sätt måste vara ett shoppingparadis, speciellt för oss européer nu då dollarn är svag. Överlag är speciellt kläder avsevärt billigare än här, och många av de märkeströjor etc. som här kostar närmare 100 euro styck kostar där en bråkdel av det. Det gäller ju speciellt alla amerikanska märken, så som Hilfiger, Ralph Lauren, Calvin Klein osv. Dessutom hör det lite till i NY att man aldrig skall betala fullt pris för någonting, så det finns flera butiker som koncentrerat sig på att sälja märkesvaror billigare. Utöver det är det så gott som dagligen någon rea någonstans, och så kallade one day sales - som den som var på macy's på lördagen, hör liksom till. Så sammanfattningsvis är det lätt att förstå att det går för många som för mig; man får lov och köpa en ny väska för att få hem allting.

Onsdagen avslutade jag med en Broadway show, en av de få som var öppna under strejken. Hade velat gå och se Mary Poppins, som de facto inte strejkade, men de sålde inga billiga biljetter till den, så priset på 300 dollar för en biljett skrämde iväg mig och fick mig att chansa och se en show jag aldrig hade hört talas om, nämligen The Ritz på Studio54. Jag hade på något sätt inbillat mig att alla Broadway shower skulle vara musikaler, så gissa om jag blev besviken då denna inte var en musikal, utan enbart en farsaktig teaterpjäs med enbart två sånger... Dessutom handlade den om en man, som var gift med en kvinna tillhörande den italienska maffian, och som var tvungen att gömma sig för sin svåger då denna ville ta livet av honom. Hans gömställe visade sig vara ett hemligt tillhåll för homosexuella, där man kunde hyra rum per timme... Och alla de missförstånd som uppstod till följd av att den heterosexuella killen länge var omedveten om vad det var för ställe han var på. You get the picture. Andra akten blev dock lite bättre, så helt bortkastat var det inte. Dessutom fick jag se en Broadway teater. :) Efter shown var det definitivt tid för mat, hade inte gett mig tid att äta på dagen eftersom jag gick ner och upp plus försökte hitta böcker åt min bror och en särskild öl åt C, utan resultat. Åt äkta amerikansk biff med Mac and cheese och spenat. Det var mycket gott.

Thanksgiving

Torsdagen var alltså Thanksgiving i USA, en mycket stor helg som resulterar i trafikkaos runt om i landet. Alla vill hem till familjen för att äta kalkon. I NY vill dessutom alla se Macy's thanksgiving parad, som även visas på tv och som definitivt är en tradition. De har ordnat en parad enda sedan slutet av 30-talet, tror jag, med endast några undantagsår då ingen parad ordnats. Jag och en tjej från boendet gick ut i hopp om att skåda denna parad, bara för att inse att man tydligen borde ha stått ute vid gatorna och väntat sedan 7 på morgonen för att få en bra plats. Kanske ännu tidigare om man hade velat se själva showen vid Herald Square, dvs. Macy's huvudaffär. Många gator var avstängda och man fick inte alls gå in på vissa sidogator, för polisen sade att där redan var tillräckligt fullt. Vi gick ner till 33rd Street, där vi sedan fick relativt bra platser för att se hur paraden gick vidare från Macy's, dvs. dess slut. Trots att det kändes lite trist, så var det ändå kul och ta del av hela spektaklet, trängas med miljoner andra (3 miljoner lär har närvarat) och se de gigantiska ballongerna och de många clownerna. Efteråt såg nog denna del av Ny ut som en skräpkorg. Det var rent hemskt att se hur nedsmutsat allting var. Skräpkorgarna var överfulla och gatorna fylldes av skräp. Dessutom skulle alla människor skingras, så det var trångt värre. Tog ett sista varv i Chealsa innan jag gick till mitt boende för att ta mina kappsäckar och ta bussen ut till JFK. På bussen till flygfältet fick jag sällskap en en amerikansk medelålders man som jobbade på Wall Street, så vi hann ha många intressanta diskussioner om det amerikanska samhället, politik och ekonomi.

Flygresan hem gick även jätte bra, inga förseningar denna gång så det kändes skönt. Gick miste om större delen av torsdagsnatten eftersom vi landade kl 8.20 finsk tid. Sammanfattningsvis måste jag nog säga att det som varit mest givande med resan har varit att bara uppleva det amerikanska samhället och kulturen. Vandra omkring i staden och se hur den förändras beroende vem som bor där, hurdan dynamiken i de olika stadsdelarna är. Dessutom har det varit intressant att se hur de jobbar sida vid sida, folkslag från hela världen. Lite trist har det förstås varit att konstatera att alla "skitjobb" görs av icke vita, och att mångas engelska är väldigt dålig. Utan språkkunskaper kan de aldrig avancera, och t.ex. Chinatown lär ha flera dagstidningar på kinesiska. Likaså finns det flera spanska tv-kanaler (även amerikanska sådana) och spanska är något av ett andra språk i staden. Frågan är hur man skall lära sig engelska, eller ens bli sporrad till det, då man klarar sig så bra på sitt eget språk.

En annan intressant sak, som kom fram i diskussionen med Wall Street mannen, är att se hur de ser på ekonomin. På många plan är det kapitalistiska synsättet ännu väldigt dominerande i Amerika, på bekostnad av bl.a. miljön. Ett konkret exempel är den nya järnväg som byggs från JFK (alltså flygfältet). I flera år har projektet pågått, och snart blir det klart, dock ej som så att man kan ta tåget från flygfältet in till centrum av Manhattan, vilket vore det mest logiska och naturliga. Istället bygger de järnvägen endast från flygfältet till en tunnelbanestation i Brooklyn, dvs. långt från Manhattan. Detta gör att man ändå måste ta a) tunnelbanan vidare vilket är långsamt och i viss mån kan vara skrämmande, speciellt om man anländer sent eller b) ta taxi in till centrum. Orsaken till att de inte bygger järnvägen ända fram är den att man inte vill att många taxichaufförer skall bli utan jobb, detta fastän det vore såväl smidigare som mera miljövänligt att dra tåglinjen ända fram. Då jag tyckte detta var idiotiskt kontrade Wall Street mannen med att det är bra, eftersom pengar föder pengar, och om taxichaufförerna blir utan jobb bidrar de inte med pengar i cirkulation. Vidare kom det fram att den italienska maffian ännu styr och ställer i viss mån, speciellt lär de ha hand om nästan alla vägprojekt och byggen. Så maffian finns inte enbart i Gudfadern filmerna, utan är fortfarande realitet fastän Little Italy krymper. :)

Politices magister

På fredagen åkte jag genast till Åbo, för att hämta ut mitt betyg samt delta i Liberala Studentklubbens 50-års årsfest. Så nu har jag alltså varit magister redan i två hela dagar. Man tycker att det borde kännas jätte trevligt och skönt, men på många sätt känns det inget extra. Visst är det skönt att gradun är skriven, men samtidigt är en etapp i livet definitivt slut nu, och det är dags att bli vuxen på allvar. Fundera på vad man skall söka för jobb, var man vill bo osv. Till en början gäller det väl att hitta ett jobb som är ens någorlunda intressant, för att sedan kunna gå vidare. Som studerande har man befunnit sig någonstans där mittemellan. Man är vuxen, men ändå inte vuxen i den mening att man helt och hållet tvingas ta ansvar för allting och fundera på lån, hus, framtid etc. Studietiden är definitivt en väldigt bra tid, och en tid man skall ta vara på. Därför är jag även glad för att jag gjort så mycket som jag gjort under den, deltagit i diverse styrelser och en massa studentikost. Och framförallt för att jag inte stressat ihjäl mig med att bli klar på minsta möjliga tid. Trots allt är jag ännu väldigt ung, och jag kommer nog att ha tid att jobba ännu under min livstid. Speciellt som pensionsålder säkert höjs till 80 år innan jag är gammal.. Hehe, lite ironiskt sagt men säkert inte helt osant. Förhöjningar sker ju hela tiden, frågan är bara hur långt det går och hur den medicinska utvecklingen kommer att framskrida.