Finlandssvenskt föreningsliv sjuder av liv

Härligt, säger jag efter att ha besökt Narinkens torg i Kampen där den finlandssvenska föreningsmässan pågår för fullt. Det är något som gör mig glad gånger som denna, då jag ser hur mycket verksamhet det finns, hur många som engagerar sig och hur glädjen och morjens, morjens mentaliteten präglar evenemanget. Finlandssvenskarna är ett föreningsfolk, procentuellt sett är många fler finlandssvenskar engagerade än våra finskspråkiga gelikar. Vad detta sedan beror på kan man bara spekulera i, kanske beror det på att vi i större utsträckning är måna om att bevara de finlanssvenska föreningarna, kanske får vi det med modersmjölken (det hör liksom bara till att engagera sig i något) eller kanske har vi ett större socialt behov. Inte vet jag. Hur som helst så tycker jag det är trevligt, och även jag hör till dem som varit med i en och annan förening och styrelse.

En sak från mässan vill jag speciellt lyfta upp, och det är Luckans café Pimé, som ordnades tillsammans med finlandssvenska synskadade. Jag och min kompis besökte det becksvarta caféet, där vi verkligen fick uppleva hur det känns att leva i mörker och ständigt vara beroende av hjälp och att ingenting i din omgivning ändras. Denna gång var det de blind som hjälpte oss, ledde in oss och hittade en stol åt oss. Där drack vi sedan kaffe och åt bulla, i ett så totalt mörker som man sällan upplever. Det fick mig att tänka på hur lyckligt skattad alla vi seende är, och hur lite vi egentligen vet om verkligheten i mörkret. En utroligt nyttig upplevelse, som alla borde få testa på för att få lite perspektiv på saker och ting.