Jobb, men inte för länge till

I försvarspolitikens skuggor

Igår arrangerade vi en stor konferens om nordiskt samarbete och den nordliga dimensionen på det svensk-finska kulturcentrat Hanaholmen. Med cirka 250 deltagare och en fullspäckad talarlista börjandes från vår egen statsminister och utrikesminister till Nordiska rådets president och Rysslands vice utrikesminister är det verkligt synt att konferensen fått så lite mediasynlighet som den fått. En hel del journalister fanns nog på plats, speciellt för utländsk media, så det fanns goda möjligheter för ett stort mediapåbrå. Tyvärr var den svensk-finska träffen mellan utrikesministrarna och försvarsministrarna samma dag, och den fick all uppmärksamhet i media och vårt evenemang blev i skymundan.

Har varit en hel del arbete med förberedelserna inför konferensen den senaste veckan. Man tänker inte ens på hur mycket små praktiska grejer, som att fixa namnskyltar och registreringskuvert åt 250 personer tar, förrän man själv är med och gör det. Gårdagen blev dock riktigt lyckad och jag hörde ett flertal positiva kommentarer efteråt, så det känns bra. Och ur personlig synvinkel var det också lyckat då jag träffade flera intressanta personer, både under dagen, kartutställningen och middagen på kvällen. En som jag spontant gillade var Perus nya ambassadör, en väldigt trevlig kvinna som verkar stå med fötterna på jorden. Likaså tyckte jag att såväl Sveriges som Norges nordiska sekretariatschefer var väldigt trevliga.

Vemodigt farväl om allt för kort tid

Har nu endast lite på en vecka kvar av min projektanställning på UM. Redan nu känns det aningen vemodigt och tänka sig att min vardag snart inte längre består av att ta fyrans spåra till jobbet, tala med Indienfrälsta Caj, alltid lika glada Leila eller "hönsmamman" och kulturvännen Kristina. För att inte tala om någon av de andra; Tuija, Harri eller Adam. Alla är unika på sitt sätt, med särdrag som jag gillar. Har härtills haft turen att alltid jobba med personer som jag trivts väldigt bra med, och precis som förut då jag lämnat en arbetsplats så känns det lite tomt. Tomt eftersom jag kommer att sakna dessa människor som varit en del av min vardag i fem månader nu. Det är bara sådan jag är, då jag gör något gör jag det 110 procent och jag bjuder också på mig själv, på gott och ont. Vem vet om de tycker det skall bli skönt att slippa tjejen som alltid säger vad hon tycker, som talar halvbra finska och ibland lite svefinska. Vem vet inte att stanssi är stans och vilata vila?! Trodde alla visste det. :) Men, trots att chefen en gång bad mig överlåta budgeten åt honom, så tror jag nog ändå att de gillat mig. Liksom jag dem.

Tack, säger jag här och nu, ifall någon av er läser min blogg. Like u guys!

Och innan jag blir allt för sentimental så skall jag sluta mitt inlägg för denna gång. Imorgon bär det av till Åbo, till C och mina vänner. Skall och bowla på lördagen med några vänner och på söndagen skall jag hälsa på min kompis som blivit mamma till en liten flicka. Ack, detta liv ändå, så vackert det är.