Iakttagelser på en spårvagn

Till mina vardagliga händelser hör att ta spårvagnen, eller spåran, så även idag. Vanligen är färden rätt intetsägande, ingenting extra händer. Idag uppmärksammade jag fler saker. För det första, de flesta verkade vara smått stressade och många hade spenderat dagen med att leta efter julklappar. I detta kaos och i denna trängsel fann det rum för några observationer. Med i vagnen har vi en tjej, med en liten hund iklädd en dräkt. Hunden får passagerarnas uppmärksamhet och mången ler mot hunden. Den gamla mannen som sitter bredvid henne bryter mot finskhetens tystnadsregel och tilltalar henne och hunden. Mest hunden, ty han börjar tala babyspråk med denna. Några rader bakom tjejen med hunden sittar en kvinna och talar i telefon, och mitt i allt börjar hon snyfta allt ljudligare, för att sedermera brista ut i regelrätt gråt. Ingen vet vilket besked hon fått på telefonen, ingen vågar heller fråga. Och hon vågar knappt gråta, för hon stiger av på följande hållplats. Att kväva sitt gråt är alla gånger inte det lättaste, men att gråta offentligt anses inte heller vara riktigt lämpligt. Den tredje intressanta karaktären var en man i röda långkalsånger och en ljusröd rock, bärandes på en sådan där portfölj innehållande det ack så populära poker spelet. Så såg den åtminstone ut. Mannen var skygg, satte sig först bredvid en annan, men så fort en ensam stol blev ledig hoppade han dit. Man såg hans längtan att fly sina medpassagerare.

Det är intressant det här med offentliga platser och vilka oskrivna regler som tillskrivits dem. De flesta vet vad som anses gångbart, helst skall man inte göra väsen av sig, för då passar man allra bäst in i det finländska offentliga rummet, där ett leende och ögonkontakt hör till ovanligheterna. Ser jag på någon, får jag känslan av att denna tror att jag stirrar. Så bäst är det om man vänder bort blicken. Det är ack så trist. Naturligtvis förespråkar jag inte ett offentligt rum där alla kastar fram alla sina känslor, visar precis allting. Men en liten förändring kunde vara på sin plats. Där ett leende bemöts med ett leende, där man kan se på sin medpassagerare utan att behöva skämmas och där man kanske, om situationen känns rätt, vågar tilltala den andra. En blandning mellan det finska och det brittiska offentliga rummet vore kanske att föredra. För mycket brittiskt smalltalk blir också jobbigt i längden, så därav denna idealiska blandning där man får vara i fred om man så önskar, men där isen går att bryta lite lättare. Nu behövs det en tjej med en hund för att folk skall le, det borde räcka med enbart en människa.