Rättvis utvisning med tanke på rättsstatens principer

De senaste dagarna har det varit en hel del skriverier i tidningarna om Halide Latifi, som trots endel protester, kommer att utvisas till Kosovo. Hbl slog upp nyheten stort, men en kraftfull rubrik där man hänvisade till massivt stöd. Då man läste vidare visade sig detta massiva stöd bestå av cirka 1300 namnteckningar, om jag minns rätt. Det är klart att det berör folk då en gammal, oskyldig tant utvisas trots att hennes släktingar tar hand om henne här. Inte blir det ju heller bättre av alla reportage om henne och vad som väntar henne hemma i Kosovo. Min spontana reaktion är också att, sure, visst skulle hon väl kunna få stanna.

Men, efter närmare eftertanke gör nog Utlänningsverket rätt som skickar tillbaka henne till Kosovo. Detta säger jag främst eftersom jag ser det som problematiskt att man gör ett undantag mot lagarna i detta fall, då bör man även kunna göra det i andra fall. Vårt system bygger på lagar, och antingen skall lagarna ändras eller så skall de följas. Ett undantag här och ett där missgynnar människor och sätter dem i olika position, beroende på om de har tillräckligt drivkraftiga människor som stödjer dem och som ger dem utrymme i media, och därmed även sympati från "folket". Enligt mig går ojämlikt bemötande inte hand i hand med tanken om en rättsstat där alla behandlas lika. Därför, och enbart därför, anser jag det vara bra att hon utvisas, inte för att jag anser henne vara ett hot eller att hon skulle rubba balansen i vårt samhälle. Land skall men lag byggas sade en svensk kung i tiderna, och devisen bör nog efterlevas än i denna dag om vi vill kunna garantera vår rättsstat.

Kryssning - inte som förr

I övrigt kan jag konstatera att jag varit på kryssning - Helsingfors-Stockholm-Helsingfors. Är jätte länge sedan jag senast åkt den linjen, blev mest kryssat Åbo-Sthlm-Åbo under studietiden och det tillräckligt. Hur som helst, kryssningar är inte som förr. Som yngre tyckte jag båten var större och vackrare, det fanns flera människor och festen var bra. Annat var det nu. Båten var sig lik, men dess charm har naggats i kanterna. Istället för att vimla av svenskar vimlade det av ryssar som inte riktigt kunde bete sig. Tyvärr. Stående bordets mat är egentligen inte något extra, speciellt inte varmrättsbordet. Det kan man klara sig utan. De högklassiga showerna på silja dras nu av ryssar de också, antagligen för att de är billigare arbetskraft. Och klassen var inte lika hög som förut, t.o.m. kvällens konferencier bortförklarade sig lite. Det kan inte vara speciellt kul för Siljas personal att numera jobba på ett estniskt ägt företag, då en stor del av folket säkert gärna hade bevarat det finskt. Dessutom var Silja känt för sin höga standard, åtminstone var den högre än på Viking. Orkestern som spelade var medioker den med och, hör och häpna, den spelade samma repertoer bägge kvällarna, bara ordningsföljden var ombytt! Tyvärr tror jag nog att det behövs lite mera nytänkande för att företaget skall få folk att vilja åka på kryssning enbart för kryssninges skull, och inte enbart för att ta sig över till Sthlm. Det fanns dock en sak som räddade kryssningen; förrätts- och efterrättsbordet på a la carte restaurangen där vi åt på tillbakavägen. Oj, så gott det var. Maten smälte i munnen och vårt portugisiska vin visade sig vara en lyckoträff. Och så förstås Stockholm... synd bara att tiden blev så knapp.