Skall liv få förstöras?

Läste en hemsk kolumn på svd.se idag om en flicka som blir utsatt för incest av sin far som hon träffar varannan helg. Flickan berättar för sin mamma och mormor om hur pappan tvingar henne och ligga naken på sägen medan han rör vid henne, ända tills han blir helt ”konstig”, som hon beskriver det. Domstolen kan inte döma pappan i brist på bevis och inte kan mamman låta pappan vägra träffa sin dotter heller, av rädsla för att han då skulle få vårdnaden helt och hållet. Och flickan fortsätter att må illa, inte kunna sova och bara gråta… Fy fan, vad sådan där får mig och må illa. Det är klart det inte finns bevis förrän samlag utförts, men skall det behöva gå så långt innan man kan komma åt ett fall som detta. Varför kan man inte bara tro på flickan och låta henne slippa träffa sin far. En psykolog kan ju följa med flickan sedan, om hon blir bättre efter en tid. Om ingen skillnad uppstår så kanske det finns skäl att ompröva beslutet. Viktigast skulle ju vara att inte flickans liv blir mera förstört än vad det redan är.

Idag kommer en svensk tjej, Hanna, som skall bo hos mig i två nätter. Hon är här för att hjälpa SU vinna valet imorgon. Jag skall hänga med och göra kampanj ikväll, i den mån jag orkar. Har haft lite stegring de senaste dagarna, tyvärr. Men, nu skall vi hoppas att det bär vägen imorgon och att alla röstar flitigt och ”rätt”. Och att Yles senaste gallup, som gav Sfp 5,0 procents stöd, skulle visa sig stämma och vara i underkant. :)