Tankar om kvinnodagen

Idag är det den internationella kvinnodagen och enligt kutym borde jag säkert önska mina medsystrar en glad dylik dag. Och det gör jag förvisso, jag önskar alla kvinnor en trevlig dag, MEN det önskar jag mig själv och mina medsystrar alla 364 övriga dagar under året likaså. Borde man inte vända på steken och skapa en mansdag, och så blir årets övriga dagar ”kvinnodagar” ?!

Okej, jag ironiserar lite nu. Jag förstår tanken bakom denna dag och den är mycket fin. Ban Ki-Moon lyfte mycket riktigt fram i sitt tal inför idag att kvinnor i stora delar av världen är de som är förtryckta, de som är analfabeter och har sämre rättigheter. Visst onekligen är det så. Fastän vi i Finland eftersträvar någon slags fullständig jämlikhet, så har vi ännu en lång väg att gå innan kvinnans 80 cent blir en euro. För att detta skall uppnås så tror jag att det är viktigt att kostnaderna för föräldraledigheten fördelas mellan bägge arbetsgivare, så att man åtminstone jämnar ut den första diskriminerande faktorn för unga kvinnor påväg in i arbetslivet. Och jag tror att man kanske med lag måste se till att arbetsgivare inte kan motivera ca 1000 euros högre lön för manliga läkare med att kvinnan är mindre kompetent, då hon fött barn och varit borta från arbetslivet. Dock är jag emot tanken på t.ex. könskvoteringar till privata företags styrelser, precis på samma sätt som jag inte vill tvinga en viss modell för föräldraledighet på en familj, där barnet som helhet straffas för att pappan inte kan/vill stanna hemma, eller för att mamman så gärna vill vara hemma. Det glöms lätt bort i dagens läge att mamman kanske vill vara hemma, att hon inte uppoffrar sig själv. Jag tänker på mig själv. Den dag jag får barn, om jag får barn, så vill jag nog stanna hemma en tid med dem. Jag vill lära dem saker, se dem växa och ta del av varje steg i deras liv. Alla skall få göra hur de själva vill, så länge de ekonomiska motiven till varför mamman skulle vara tvungen att stanna hemma suddas ut.

Tillbaka till kvinnodagen. I framtiden borde vi väl sträva till att en dylik dag inte behövs, att alla dagar skall vara såväl kvinnans som mannens. Det finns feminister som vill lyfta upp kvinnan ovan mannen, så denna för uppleva hur det skulle vara att leva i ett matriarkat istället för ett patriarkat. Det är sådan ytterlighets feminism som får mig att ogärna kalla mig själv feminist. Hela idén med jämlikhet och jämställdhet skall väl vara att vi kan leva sida vid sida, ha samma rättigheter och möjligheter utan att rubba ut alla skillnader mellan könen och utan att vilja hacka ner på män eller lyfta upp kvinnan på en piedestal. Det tror jag på. Jag tror på jämställdhet och jag tror på individen, och i viss mån tror jag att vi kvinnor måste bli bättre på att ta för oss. Vi måste tro mera på oss själva och vi måste tro att vi klarar av saker och ting, fastän vi inte till 100 procent är insatta. För det tror att jag männen gör. :)

Glad kvinnodag, hoppas vi kan slopa den i framtiden!