Vem är rädd för vargen?

Igår kunde man läsa om björnen som tog sig in i Tavasthus och vandrade omkring och satte skräck på invånarna. Tidigare under året har det varit diskussion om vargarnas antal och konflikten mellan finska jägares vilja att få lov att skjuta en varg vid behov och EU-pamparnas vilja att skydda det utrotningshotade djuret. Enligt mig har båda två rätt i saken. Det är klart att utrotningshotade djur skall få leva, men man måste också komma ihåg att då ett djur varit fridlyst en längre tid har stammen (förhoppningsvis) växt och då kan det kanske finnas behov att ibland (med tillstånd naturligtvis) skjuta en varg här eller där, speciellt om de börjar ta sig in i bebyggelsen.

Det är intressant att skåda det mediapåbrå det väcker då en varg eller en björn kommer nära en stad eller tätort. Då väcks allas blickar och plötsligt blir folk väldigt medvetna om att dessa rovdjur defacto kan vara farliga för människan. Säger kan, för huvudprincipen är ju nog att de är skygga och helst av allt vill hållas för dig själva långt in i skogen. Vid tillfällen som dessa blir folk väldigt tudelade. En del anser det vara berättigat att skjuta djuret, andra, kanske en majoritet, ser helst att djuret illa kvickt skall bort från staden och tillbaka till naturen, där det hör hemma. Det intressanta är att ingen någonsing tänker på alla dem om bor på landet, med täta skogar som grannar och i praktiken även varg och björn. Där mina föräldrar bor och där jag själv växt upp har man sett spår av dessa rovdjur, fler och fler under de senaste åren. Då jag var liten har jag ingen minnesbild av att de skulle ha vandrat så tätt inpå vår gård, men numera gör de det. Kanske för att stammen ökar, kanske för att de stora skogarna krymper i antal. Kanske samverkar bägge saker.

På något sätt anser jag att det borde gå att leva i samverkan och harmoni med naturen. Men, det innebär också att man ibland från mydigheternas sida borde ge tillstånd till en jaktlicens, speciellt då stammen växt och de börjar leva tätt inpå människan. Vi människor skall också kunna bo ute på landet, utan att behöva vara orolig för att vargen kommer och snappar ditt lilla barn då han eller hon leker ute på gården. Det är inte bara då de kommer in i en stad som dessa frågor borde dryftas, utan med jämna mellanrum. En övervakning av djurstammen och dess revir bör göras årligen, och vid behov borde jaktlicencer delas ut. På samma sätt som det görs med älgar idag. Och EU:s högt uppsatta byråkrater borde definitivt inte lägga sig i. Detta är en nationell angelägenhet, och från EU håll borde man inse att de finska myndigheterna är kapabla att sköta en dylik angelägenhet själv, utan att hota djurernas existens.