Relationer och Bush

Varför är det alltid som så, att då man verkligen saknar någon och behöver den, så går allting snett? Istället för att säga rakt ut att "kom hit", så säger man att han får välja själv och kanske det ändå är bäst att han inte kommer, och så går allt snett... Och man blir ledsen och sur och allting fördubblas. Så har det gått idag för mig. Har legat två dagar hemma sjuk nu och kunde verkligen ha behövt lite uppmuntran och kärlek, men då han säger att han inte vill bli sjuk så kan jag ju inte annat än att säga att jag inte kan garantera något och att det kanske är bäst han låter bli att komma. Fastän jag vill det.

Tror faktiskt att jag är urusel på att vara sjuk. Jag blir alltid ur balans helt och hållet och det känns som mina hormoner tar enorma skutt. Upp och ner, ner och upp. Och jag reagerar så lätt, på allting. Allt från orättvisor i världen till orättvisor i mitt eget liv. Kanske mest orättvisor i mitt eget liv. En liten egoist, det är jag det.

Fast, har försökt göra en bra sak idag och det är att tala vett med min kompis (ex)pojkvän. De genomgår "göra slut-fasen" just nu, och han verkar flippa ur lite. Tror han kan ringa mig och få mig på hans sida, nej, tänk så fel han har. Vad är det med människor egentligen? Jag förstår att man är arg och ledsen, men att tro att jag, som är hennes vän sedan 10 år tillbaka, skall ta hans parti, en kille jag bara träffat några gånger, det är nog att gå för lågnt. Och man är alltid två i ett förhållande - it takes two to tango. Och det är ingen klyscha utan sant.

Politiskt måste jag säga att Bush får det han förtjänar, dvs motgångar. Jej! Heja demokrater! Få se vad det rent konkret innebär för den amerikanska politiken, eller om det innebär någonting alls. Åtminstone lär väl flere än Rumsfield få gå, så att Bush på något sätt visar framåtanda och nytänkande inom sin (Irak) politik. Allting är inte berättigat i kampen mot terrorismen, något som amerikanerna nu verkar visa. Inrikespolitiken måste också skötas och alla människor behöver viss grundtrygghet i form av bl.a. jobb... Och det lär det ju vara en bristvara av i vissa delar av det stora landet i väst.

För övrigt måste jag säga att jag har blivit väldigt förtjust i Ceacilie Norby, jazzartisen jag hörde under Nordiska rådets prisutdelning i Köpenhamn. Köpte två av hennes skivor nu då jag var i Stockholm i början av veckan, och de är riktigt bra. Skön och avkopplande musik. Rekommenderas.