Bildbevis

Krigets avigsidor

På SvD kan man idag läsa om bildmaterial från det finska vinter- och fortsättningskriget som offentliggjorts, efter att i åratal ha hemlighållits. Den nya offentlighetslagen och den tid som nu förlöpt sedan kriget omöjliggör fortsatt hemlighetsmakeri. Bildmaterialet visar krigets hemskaste sidor, de man helst vill blunda för och i allra högsta grad vill glömma om man själv deltagit. Det är desertörer som skjuts, döda kvinnor och barn, bilder på tortyr och kannibalism, då ryska fångar tvingas äta döda kamrater. Det är hemskt och det är grymt. Men det är bra att de kommer fram i offentligheten; att de som inte behövt uppleva ett krig påminns om hur hemskt det kan gå till även i en rättsstat och hur tacksamma vi yngre skall vara över att vi inte behövt uppleva det. Dessutom kanske bilder som dessa påminner oss om att undvika motsvarande situationer i all framtid.

I artikeln är Veteranförbundets verksamhetsledare rädd för att det skall ge en dålig bild av veteranerna, en rädsla jag tror att det inte finns fog för. Det är endast en regel som gäller i alla lägen i ett krig, nämligen att lyda order. I krig lyder man order, och lyder man inte är det kanske man själv som får en kula i sig. Detta skall man alltid komma ihåg. Idag har det blivit allt vanligare att soldater som torterat kan ställas till svars för sina handlingar, och dömas. Detta är bra om det är så att de valt att tortera någon annan, utan att ha fått order om det uppifrån. Men om order kommit och de "endast" lytt högre befäl, tycker jag inte att det är helt korrekt att den enskilda soldaten skall bära ansvar för handlingen. Då är det befälet man bör åläggas skulden, den enskilda soldaten plågas antagligen alldeles tillräckligt av dåligt samvete och återkommande mardrömmar. Få människor gillar trots allt att plåga andra, men om valet står mellan att dö eller bli dödad, plåga eller bli plågad, så väljer säkert majoriteten det första av de två alternativen.

Så med detta i bakhuvudet är jag övertygad om att de allra flesta finländare, trots bilderna, fortsätter vara stolta över alla veteraner och lottor som deltog i krigen och som bevarade vår självständighet. Åtminstone är jag det.


Borat och födelsedagsvånda

Helgen som gick spenderade jag i Åbo hos min pojkvän. Är inte alla gånger så trevligt att ha ett distansförhållande, men en positiv sak är att då man väl ses är man desto gladare över att ses. På fredagen kollade vi in Borat, en film om en journalist från Kazakstan som åkte till USA för att ta reda på hur livet ”over there” går till samt hämta med sig tips hem. Filmen har fått rätt bra recensioner och Hbl gav den hela fem stjärnor, varmed jag väntade mig en häftig skrattsalva. Men så gick det inte. Det var ett bra försök, men ett alltför överdrivet sådant. Visst fanns det stunder då man fick skratta och det var riktigt lustigt, men då killen för tredje gånger inte vet att en toalett är en toalett eller kliar sig på diverse ställen skrattar åtminstone inte jag längre. Dessutom verkade det som om deras triumfkort var en (lång) scen där Borat och hans medresenär brottades nakna på hotellet och hamnade i diverse sexuella ställningar. Trots att jag själv inte tyckte att scenen var speciellt rolig (vem har inte sett en naken man förut?) verkade det som om speciellt den manliga halvan av publiken fann det väldigt roligt. Kanske är det så att mången man i hemlighet skulle vilja brottas med en annan man naken, och att det därför väcker tudelade känslor hos dem.. Hur som helst, fem stjärnor får filmen definitivt inte av mig, snarare 2 ½.

I övrigt gick helgen bra. God mat, trevligt sällskap, gott vin och en höggravid kompis. Det är så kul att se henne och också följa med hennes graviditet, speciellt som hon är min första vän som är gravid. Ibland tror jag hon får utstå dumma frågor, men man måste ju passa på och fråga då man en gång har chansen. De har väntat datum på julafton, jag hoppas för barnets skull att det föds lite för tidigt eller lite för sent. Själv är jag född 20 december, så jag vet hur det är att vara född nära julen. Att alltid känna att man får alla presenter samtidigt och att ibland få så kallade ”two-in-one” presenter, dvs. såväl julklapp som födelsedagspresent samtidigt. Trauman, trauman… Hoppas inte deras barn någonsin behöver känna sig missbytt över sin födelsetid. I dag är det helt okej att vara född då, även om jag ännu ibland tycker det är jobbigt, speciellt då det är så svårt att hitta en tidpunkt att fira födelsedagen på. Nå, sådant är livet.